Som en virvelvind

ja, tänk så otroligt fort tiden går.
Tänk, för 6 år sen satt jag i en hemsk isoleringscell och kunde knappt andas, vågade inte andas.
Funderade på hur jag skulle ta mig ur detta, hur skulle jag lösa det jag nu gjort?
Förstod inte riktigt vad som hänt, jag var i någon slags chock...
Vad skulle jag säga till mamma, pappa? Skulle de någonsin kunna förlåta mig, skulle de ta tillbaka mig??
Det var så mycket jag funderade på, och så lite jag förstod.

Det var först flera månader senare som jag förstod,
att det spelade ingen roll vad jag gjort, bara jag levde.
Så jag byggde upp livet igen, steg för steg. Och visst föll jag, många gånger. Vissa gånger steg jag upp själv, andra gånger fick jag hjälp. 

6 år... Tänk så fort tiden går! Så mycket som har hänt på 6 år. o

Men, tack. Mamma, pappa, Mikal, Magnus, Mia, Petra och Carina som fanns vid min sida då.
Ni andra, som kommit in i mitt liv efter: Tack ni med. Erika, Cina, Totte, Elsa och alla andra.
I love. Ab imo pectore<3